igår hände det jag fasat för länge nu. (säkert en månads tid...) amalthea kryper som en galning, allt ska gå fort, fort, fort. hon har gjort det en månad lite drygt, kanske två. det är helt okej, hon älskar det, jag älskar att se henne fara fram som ett jehu. men, damen är inte riktigt nöjd. hon vill gå, gå, gå. och stå, stå, stå. det vill inte mamman...
amalthea bryr sig dock inte om vad jag säger utan reser sig upp med jämna mellanrum och försöker sig på att gå. hon kan inte det än, hennes balans är liksom inte färdig för det. och igår... ställer hon sig upp och ramlar handlöst in i en trådback. hon skriker hejdlöst och jag skäller på K som naturligtvis borde lyft upp henne innan (ehh, yeah right. inte hans fel, men han får sig en omgång iaf.) och sliter till mig barnet som har fått en bula storlek stor och nästan ett jack i huvudet.
efter samtal till vårdguiden och en lång ursäkt till K så är det dags att sova lite. barnet skulle iaf få sova, vi skulle hålla koll på henne en gång i kvarten fram till kl 0200 enligt tanten på sjukhuset. jag somnade som en stock, men K har troget legat vaken. vad skulle jag göra utan honom?
jag måste nog inse att amalthea kommer ramla och slå sig många gånger till. det gör nog ondare i mig än i henne många gånger. kära nån, det är inte lätt att vara mamma.
